Den här fina vårdikten ”föll ned” i Stures dator en morgon häromdagen!
Förstånd undanbedes
Skogens sällsamma
vårsång
som sjungs i korus
vår efter vår
en sång som ingen förstår
Bladens vibrerande
andedräkt
kysser ett öra utan att
fråga helt fräckt
Men varför sjunger
bladen om ingen
förstår
Ingen behöver förstå
dom sjunger för dig
ändå
I torsdags, den 28 mars, hade vi årsmöte i Anhörigföreningen Göteborg. 23 personer hade anmält sig. Ordförande för kvällen var Barbro Karlén som svingade klubban med bravur. Jaana Laitala var kvällens sekreterare.
Föreningen fick ansvarsfrihet och en nästan alldeles ny styrelse valdes. Lena Hultén blir ordförande, Marianne Stridh blir föreningens kassör och Ewa Svensson blir styrelsesuppleant. I valberedningen finns Katarina Linglander och Gunhild Jonsson, båda nya medlemmar, speciellt välkomna till er! Leif Sundberg omvaldes till revisor och Stig Hultén blir revisorsersättare. Vi tackade avgående styrelsemedlemmar för deras insatser under året innan Barbro avslutade mötet.
Efter årsmötet dukade vi fram smörgåstårta, gott att dricka och kaffe och kaka. Goda samtal och glada skratt följde!
Styrelsen ser fram emot ett nytt föreningsår 2019 och ett fantastiskt samarbete med alla de medlemmar som kommer att ingå i olika arbetsgrupper: Medlemsaktiviteter, Påverkan och intressepolitik, Mässor, utbildning och föreläsningar, Sociala medier, Erfarenhetsgrupp för män, Nätverk och Sponsring. Vill du vara med? Hör av dig! Du behövs!
I mitten av december skrev Göteborgs Posten om att stadsdelen Askim-Frölunda-Högsbo måste spara 66 miljoner kronor under 2019. Det innebar bland annat att Axet och Mellansteget, som sysslar med arbetsinriktad rehabilitering, skulle läggas ned.
Mellansteget bedriver rehabilitering för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Här kan man arbetsträna under minst tre timmar varje dag, tre gånger i veckan. Arbetsuppgifterna rör sig bland annat om sömnad, cykelservice och snickerier.
Det vänder sig till personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och för den här gruppen är det ett stort steg bara att ta sig ut, så den här verksamheten är förstås väldigt bra.
Personal och deltagare på Axet och Mellansteget satte igång och överklagade till Förvaltningsrätten.
Vad kunde vi i föreningen göra? Kunde vi påverka och i så fall hur?
Vi mejlade våra medlemmar för att få veta om de som anhöriga var berörda av nedläggningen. Ett par minuter efter att vi sänt ut frågan, ringde en medlem som hade sin närstående i verksamheten. Hon hade inte läst artikeln i GP så hon uppskattade mycket att få veta det.
Barbro, Bibi och jag bestämde oss för att träffas. Vi skulle överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Vi hade inte så mycket tid på oss, redan den 10 januari gick tiden för överklagandet ut.
Redan till vår
första träff hade vi ett utkast till överklagandet. Vi diskuterade skrivelsen
och kom bland annat fram till att vi skulle lägga till anhörigperspektivet.
Vi hade god hjälp av i sammanhanget viktiga
personer, som till exempel en rådman i förvaltningsrätten, en jurist i en
intresseorganisation och även av tjänstemän på stadsdelsförvaltningen.
Vi tog fram postadresser/mejladresser till nämndledamöterna i stadsdelen.
Med stöd av varandra var vi till slut nöjda med våra formuleringar, och ett par dagar före utsatt datum skickade vi överklagandet till Förvaltningsrätten och till nämndledamöterna, som förutom överklagandet också fick en vädjan om att ompröva beslutet om nedläggning.
Vi skickade också överklagandet och ett brev till stadsdelsförvaltningen för kännedom.
De förtroendevalda tog väl emot vädjan och överklagandet och det blev en bra dialog. En ledamot lovade att ta upp frågan igen för att om möjligt ompröva beslutet
Nu var det bara att vänta och se!
Och tänk! Den 30 januari hade stadsdelsnämnden nämndmöte. S, V, MP och D gick emot nedläggningsförslaget och det beslöts att Mellansteget och Axet får vara kvar!!! Åtminstone 2019!
Följande dag kunde man läsa i GP:
Deltagarna på Axet och Mellansteget kan andas ut. Verksamheten räddas nu av oppositionspartierna i Askim-Frölunda-Högsbo.
40 personer med psykisk funktionsnedsättning får gå kvar i sin dagliga sysselsättning!
Att påverka och försöka förändra är en väldigt viktig uppgift för en förening. När det lyckas blir man glad och får energi över att man faktiskt kan göra skillnad. I det här fallet för 40 personer – och deras anhöriga!
Styrelsen har informerat medlemmarna att föreningen för närvarande står utan förslag till ny styrelse.
Vid årsmötet 2018 valdes Jaana Laitala till ordförande och Lena Hultén, Elisabet Ljungström och Mats Hällqvist till ordinarie ledamöter samt Iréne Backman Katsiogannis och Per Johan Ekelöf till ersättare. Under året har Elisabeth Ljungström och Iréne Backman Katsiogannis lämnat styrelsen av olika skäl. Föreningen har alltså under större delen av 2018 haft en styrelse bestående av ordförande och tre ledamöter. Det finns inget i stadgarna som bestämmer hur stor styrelse föreningen ska ha, i princip skulle det kunna räcka med två personer varav en är vald till ordförande.
Inför årsmötet 2019 har valberedningen väckt frågan till styrelsen om de vill ställa upp för omval och ingen har känt sig beredd att göra det. Jag har då gått vidare och frågat medlemmar utanför styrelsen, men inte mötts av någon som vill ställa upp.
Anhörigföreningen består av medlemmar som i sin vardag har hög praktisk och känslomässig belastning. Föreningens mål är att ge stöd till sina medlemmar och att sprida information och påverka omvärlden när det gäller anhörigfrågor.
Anhörigfrågorna har på senare tid väckt alltmer uppmärksamhet och därför är föreningens verksamhet viktig. En av våra medlemmar har med stöd av styrelsen överklagat beslutet att lägga ner verksamheterna Axet och Mellansteget i SDN Askim-Frölunda-Högsbo och lyckats få båda verksamheterna att vara kvar under 2019. 40 personer med psykiskt ohälsa ges därmed möjlighet att få gå kvar i sin dagliga sysselsättning!
Som valberedning söker jag nu dig som kan tänka dig att ta över stafettpinnen genom att gå in i styrelsen.
Om jag inte lyckas finna ny ordförande och ledamöter kommer föreningen tyvärr att läggas ned. Jag vill därför bjuda in till informationsmöten avseende styrelsens arbete hittills och för att få möjlighet att möta medlemmar som, trots sin ofta pressade situation, kan tänka sig att arbeta för föreningen och dess medlemmar. Senast 14 mars måste ett förslag vara klart inför årsmötet 28 mars.
Plats:
Anhörigcenter Centrum, Karl Gustavsgatan 63
Tid:
Måndag 11 februari kl 17-19
Onsdag 13 februari kl 17-19
Torsdag 21 februari kl 17-19
Bibi Lang, valberedning
För information och anmälan, kontakta:
Tel 0707384809 bibi.lang@outlook.com
Ännu ett år är snart till ända, ett år som kanske inneburit både glädje och sorg för dig och din närstående. Vi hoppas att du känt att vi kunnat stödja dig och ge dig en stunds avkoppling och att du fått tips om föreläsningar och aktiviteter som passat dig.
Styrelsen sänder dig varma tankar och hoppas att du får
En God Jul och Ett Gott Nytt År
Vi var ett gäng medlemmar som hörsammat inbjudan till årets sista medlemsmöte. Marianne hade som vanligt bullat upp med en god fika som fick inleda kvällen.
Till medlemsmötet hade vi bjudit in Renée Höglin, journalist och författare. Renée bor i Stockholm och är förälder till en 46-årig son med ryggmärgsbråck. Hennes föräldraskap tvingade henne att rita om livskartan till något helt annat än hon tänkt sig, men till slut blev det ändå ganska bra. Renée ville ha en dialog med oss och formulera hur vi bäst kan möta våra behov att föra talan för våra närstående och för oss själva. Vilka punkter kan vi sätta upp och hur kan vi peppa oss själv inför möten med beslutsfattare?
Renée lät oss fundera över ett antal frågor. Utifrån frågorna fick vi sedan handfasta, konkreta tips att tänka på inför möten med t ex vården. Renée var lyhörd och vi fick en bra och öppen dialog kring saker som kan vara svåra att ta sig igenom ensam. Vår dialog gav mersmak inför projektets fortsättning. Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter och för att du också gav oss möjligheten att fortsätta samtalet via mejl! Renée Höglin: rhoglin03@gmail.com
Dialogen med Renée var ett första möte i Projekt Trialog, ett 3-årigt projekt som drivs av Bräcke Diakoni och som finansieras med medel från Allmänna Arvsfonden. Trialog står för samverkan mellan anhörig, närstående och vård/omsorg.
Anhörigföreningen Göteborg är en av projektets samarbetspartners. De andra är Nka – Nationellt kompetenscentrum anhöriga, NSPHiG – Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa i Göteborg samt Studieförbundet Vuxenskolan.
Vi var några medlemmar som deltog i konferensen ”Om att vara anhörig till någon med funktionsnedsättning” i Dalheimers hus den 23 november. Det var fjärde året som konferensen ägde rum och årets arrangörer var Funktionsrätt VG, Huntingtons; FUB Västra Götaland, Nka, Studieförbundet Vuxenskolan och ABF. Vi hade ett bokbord där vi presenterade föreningen.
Elaine Johansson, ordförande Funktionsrätt Västra Götaland och FUB Västra Götaland
inledde. Elaine har en 48-årig dotter som har funktionsnedsättning sedan födseln. Dottern bor sedan 24 år i ett kollektiv som Elaine driver.
Elaine talade om olika krisfaser som hon haft som mamma, t ex efter 7 år (skolstart), efter 17 år (jag orkar inte), efter 27år (flytta hemifrån) och vid 39 år (vad händer när jag inte finns…) Mycket tänkvärt, Elaine hoppades att forskare ska vidimera hennes ”krisfaser”.
Sedan lyssnade vi på Margareta Persson – ”Synen på personer med funktionsnedsättning” Den har inte varit ett
enda långt framåtskridande utan har varierat upp och ned under tidens gång. Det har dock alltid funnits en nedvärderande grundsyn, sade Margareta som är fd Ordförande i HSO (numera Funktionsrätt) och tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot. Hon föreläste utifrån sin bok ”Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom tiderna”. Margareta gav bra exempel på hur synen på funktionshinder skiftat genom åren. Man kunde t e x höra om ”trollunge”, att trollen hade bytt bort det riktiga barnet och ”Dig har jag fått för mina synder”. I början av 1800-talet kom Manillaskolan, en skola för döva och blinda, men i början av 1900-talet mörknade det och nazisternas utrotning började med utrotning av personer med funktionsnedsättning. Så sent som 1962 ”gömde” man barn på Vipeholmsanstalten i Lund. Det kan man läsa om i Maj Gull Axelssons bok ”Ditt liv och mitt”.
Så har inställningen skiftat fram till våra dagar. Margareta avslutade med att säga: ”Vi går mot sämre tider men det är påverkbart”!
Efter bensträckare var det dags för rubriken ”Att leva med och förlora en nära anhörig med kronisk och långvarig sjukdom”. Vi mötte personer som blivit förälder till sin förälder och personer som långsamt förlorar sin partner genom Huntingtons sjukdom. 800-1 000 personer har sjukdomen som debuterar vid 30-50 år, den är till 50%ärftlig. Vi mötte Anne Magnusson som mycket berörande berättade om sin pappa som fått sjukdomen när hon var åtta år. Hon fick inget veta förrän hon fyllde tolv. Hon kände stor skuld och skam. Anne hade fått stort stöd i föreningens verksamhet. Även Katarina Holmström vittnade om det stöd hon fått när hennes mamma var sjuk.
Mirja Välipakka från Anhörigstöd i Centrum talade om vilket stöd man som anhörig kan få, det är en rättighet som säkert inte alla känner till.
Efter en fantastisk fisklunch mötte vi Katarina Lustig som tagit sig till Göteborg ända från Piteå. Hon talade under rubriken ”När livet tar en annan väg. Att vara förälder och ställas inför en annan framtid än den man tänkt sig!” Hon berättade om sin dotter Daniela som adopterades från Colombia, en framåt tjej som från fyra års ålder drabbades av fyra hjärnblödningar tills kroppen inte orkade mer.
Sist mötte vi Thomas Bech vars son föddes med förkrympt vänsterhand, och Karin Lega, mamma till David Lega. Hon var 16 år när David föddes och kände sig inte sedd. Karin utbildade sig till barnpsykolog. Hon sa: ”Civilsamhället är som en bro över helvetesgapet. Ge det bästa du kan, kärlek, krav, stöd och beröm!
Dagens sista punkt var ”Praktiska råd och tips hur kan vi coacha oss själva” med Åsa Firth. Åsa berättade om sina svårigheter med mamma och två systrar som gått bort i hjärntumör och hur detta lett henne fram till hennes arbete som coach och terapeut. Vi fick handfasta råd om hur vi hindrar stress att ta överhanden över våra liv.
Så var en givande dag slut och vi gick ut i fredagseftermiddagens vimmel.
Det slog mig då att alla dessa ”drabbade” anhöriga hade funnit sin väg och att de t o m kunde se något positivt i det liv som blev!
Den 26 oktober hade Bräcke Diakoni som ett led i projekt Vuxensyskon, ordnat en konferens på Stadsmuséet i Göteborg. En av våra medlemmar var där. Så här beskriver hon dagen:
Som medlem i Anhörigföreningen Göteborg fick jag möjlighet att gå på konferensen Vuxensyskon den 26 oktober.
En fantastisk, innehållsrik dag, med ett väl sammansatt program med forskaren Ritva Gough, Nka, författaren Frida Blomgren med egen erfarenhet som syskon, Micke, Rebecca och Janne gestaltade syskonerfarenheter i en intensiv och stark teaterföreställning och prästen, psykoterapeuten och författaren Göran Larsson talade om skam och skuld.
Hörsalen i Göteborgs stadsmuseum var fylld och Bräcke Diakoni hade varit förutseende och fyllt en stor skål med paket av pappersnäsdukar. Det var behövligt för det var en känslomässig stark och omtumlande upplevelse. Hela dagen genomsyrades av en omtänksamhet och omsorg från arrangörerna som gjorde gott och som jag önskar att flera anhöriga skulle få njuta av.
Många anhörigkonsulenter från Göteborgs stad var där och man kunde bara önska att en sådan berörande konferens också skulle nå politiker och tjänstemän i beslutande position. / AS
I tisdags var Anhörigföreningen Göteborg inbjudna av IF Metall till att medverka på en utbildning för fackliga förtroendemän (och kvinnor). Rubriken på utbildningen var ”På tal om det som inte syns”och den handlade bland annat om psykisk ohälsa och dess konsekvenser. Deltagarna ville lära sig mer om vilket stöd som anhöriga har rätt till och vilket stöd anhöriga kan få.
Från föreningens sida tog vi tillfället i akt att ta med oss anhörigkonsulenterna Eva Gabrielsson och Sara Berlin från Östra Göteborg. De startade dagen med att berätta om sin roll, vad de har att erbjuda och inte minst vilket ansvar och vilka skyldigheter kommunen har att erbjuda som stöd för anhöriga.
Förmiddagen avslutades med att Lena beskrev sin roll som anhörig och hur det påverkat henne. Hon presenterade föreningen och hur det kom sig att hon tillsammans med andra startade föreningen 2012.
Helt klart väckte ämnet ”anhörig” stort intresse. Deltagarna visade ett stort engagemang och frågorna var många. För de flesta av deltagarna var det helt nytt att det överhuvudtaget finns ett stöd för anhöriga. Alla var överens om att det finns ett stort behov av att sprida kunskapen vidare om att ”vi på Anhörigstöd” och Anhörigföreningen finns för dig!
Annika
Några artiklar i Nyhetsbrevet: